Experter som letar efter det försvunna planet MH370 gjorde en otrolig upptäckt på havsbotten

Under den ödesdigra sista flygningen lämnade MH370 Kuala Lumpurs internationella flygplats kl. 00.41 den 8 mars 2014. Planet var på väg till Beijing Capital International Airport, där det förväntades landa klockan 6.30 efter en resa på cirka 430 mil. Och eftersom vädret vid starten var fint kan det till en början ha verkat troligt att resan skulle gå smidigt.

På MH370 fanns sammanlagt 227 passagerare och 12 besättningsmedlemmar. Människor från 13 olika länder var representerade, även om mer än 50 procent av resenärerna var antingen kineser eller taiwaneser. Ytterligare 38 passagerare var malaysiska, fem var indiska och tre var från USA.

Av de amerikanska medborgare som reste med MH370 var två barn: småbarn Yan Zhang och fyraåriga Nicole Meng. Det fanns tre andra passagerare som var yngre än fem år, varav den yngsta var 23 månader gamla Wang Moheng. Han var på väg hem till Peking med sina föräldrar efter en semester i Malaysia.

Tyvärr skulle ingen av passagerarna eller besättningen på det olycksdrabbade planet komma hem igen. Strax efter MH370:s avgång började planet bete sig märkligt. Flygplanet kunde stiga till den avsedda höjden på över 10 000 meter, men ACARS-systemet (Aircraft Communication Addressing and Reporting System) stängdes oväntat av strax efter kl. 1.07.

Syftet med ACARS är att ge information om flygplanets prestanda – uppgifter som behövs under en resa. Men avaktiveringen av systemet var inte den enda märkliga utvecklingen. Cirka trekvart efter att flyget hade avgått från Kuala Lumpur kunde malaysiska flygledare inte längre spåra planet. Och tragiskt nog hörde man aldrig mer från besättningen.

När myndigheterna inte kunde kontakta MH370 befann sig flygplanet över Sydkinesiska havet som skiljer Malaysia från Vietnam. Kontrollörerna hade faktiskt talat med besättningen bara några minuter tidigare för att informera dem om att de var på väg in i vietnamesiskt luftrum. MH370 bekräftade informationen och svarade: "God natt. Malaysian three seven zero." Detta var sista gången någon hörde något från flygningen. Sökare skulle naturligtvis leta efter planet i slutändan och göra sin otroliga upptäckt i processen.

Men även om MH370 hade försvunnit från de malaysiska myndigheternas radar, övervakades det fortfarande av militär utrustning. Följaktligen noterades det att flyget bisarrt nog hade vänt bort från sin planerade rutt mot Kina och i stället rörde sig västerut över Malaysia. Därefter försvann planet ur övervakningsutrustningens räckvidd när det befann sig någonstans ovanför Andamansjön.

Medan MH370 slutligen försvann från den malaysiska militärens radar klockan 2.22 fortsatte en Inmarsat-satellit ovanför Indiska oceanen att registrera regelbundna signaler från planet fram till klockan 8.11. En Inmarsat-sändning som skickades klockan 9.15 bekräftades inte av planet, som skulle ha anlänt till Peking klockan 6.30.

Under de följande timmarna började anhöriga till dem som befann sig ombord på MH370 anlända till Beijing Capital International Airport i väntan på nyheter om det försvunna planet. Och den 9 mars 2014 verkade det som om det äntligen fanns en ledtråd om var MH370 befann sig när ett flygplan på låg höjd såg ett rektangulärt föremål på havsytan.

Sju fartyg och sex flygplan avgick från Vietnam för att försöka hitta det rapporterade föremålet, men tyvärr lyckades de inte. De efterföljande sökinsatserna inriktades först på Sydkinesiska sjön, men övergick senare till Andamansjön och Malacka-sundet efter att MH370:s sista kända rörelser blev tydligare.

Sju dagar efter att MH370 försvann ändrades sökområdet igen. Uppgifter från Inmarsat visade att flygplanet kunde ha befunnit sig var som helst på en av två vägar. En av dessa rutter gick söder om Indiska oceanen mot Australien, medan den andra gick norrut mot de asiatiska länderna Vietnam och Turkmenistan. Det var på botten av Indiska oceanen som en sökgrupp upptäckte något otroligt.

I slutändan kom sökandet efter MH370 att omfatta vattnen utanför Australien och stora delar av det asiatiska fastlandet. Men det blev ett hårt slag när Najib Razak – Malaysias premiärminister – senare förklarade att planet hade störtat långt från land i Indiska oceanen. Man trodde också att alla passagerare och besättningsmedlemmar förmodades vara döda.

Utredningen av var MH370 befann sig skulle bli den dyraste i sitt slag, och planets försvinnande är fortfarande ett mysterium även flera år senare. Utan någon definitiv officiell förklaring till vad som hände med flygplanet eller resenärerna har ett antal konspirationsteorier dykt upp.

Det har till exempel sagts att MH370:s pilot hade påbörjat en invecklad mord- och självmordsplan. Kapten Zaharie Ahmad Shah – som satt vid rodret vid den tidpunkten – var en mycket erfaren pilot som hade samlat på sig mer än 18 000 flygtimmar under sin karriär. Shah hade också arbetat för Malaysia Airlines sedan början av 1980-talet.

Men det hade tydligen inte varit något ovanligt med Shahs beteende före flygningen, vilket gör att teorin om pilotens självmord kan ifrågasättas. Försteofficer Fariq Ab Hamid och kabinpersonalens agerande var också helt i linje med normal praxis, vilket gör det osannolikt att någon av besättningsmedlemmarna skulle vara ansvarig för flygplanets försvinnande.

En möjlig kapning föreslogs också som en förklaring till att MH370 försvann, men ingen person eller enhet trädde någonsin fram och hävdade att de hade orsakat att flygplanet försvunnit. Det verkade också osannolikt att kapare skulle ha styrt planet ut över Indiska oceanen.

Andra har föreslagit att MH370 störtade till följd av ett mekaniskt fel eller en brand ombord. Och det har lagts fram ännu mer bisarra teorier för att förklara planets försvinnande. Några av de särskilt udda åsikterna är att flygplanet skulle ha blivit bortfört av utomjordingar, eller att MH370 på något sätt kan ha flugit in i ett svart hål.

Medan konspirationsteoretiker var upptagna med att sätta sin egen prägel på MH370:s försvinnande pågick dock det verkliga sökandet efter svar. Tyvärr försvårades utredarnas arbete av att olycksplatsen i Indiska oceanen låg så avlägset – 2400 kilometer utanför Australiens kust – att det var svårt att hitta den.

Men den 6 april 2014 fanns det en gnutta hopp för sökteamen när ett australiskt fartyg upptäckte signaler som kunde ha kommit från MH370:s färdskrivare. Det var lovande att positionen för den eventuella svarta lådan också stämde överens med platsen för den sista satellitsignalen som togs emot från planet. Som ett resultat av detta var loppet igång för att lokalisera inspelaren innan dess batteri blev tomt. Och jakten på signalen skulle leda till att man upptäckte extraordinära detaljer om landskap på havsbotten, som skapades för miljontals år sedan.

Men när en obemannad ubåt sattes in för att leta efter MH370:s svarta låda kunde den inte hitta några spår av flygplanet. Testerna visade också att en kabelfel i det australiensiska fartygets övervakningsutrustning kunde ha varit ansvarig för de signaler som hade fångats upp. I månader förblev MH370:s öde ett mysterium.

Det var faktiskt inte förrän den 29 juli 2015 som de första spillrorna från MH370 äntligen hittades. En bit från en av flygplanets vingar hade spolats upp på stranden av Réunion – en fransk ö som ligger mer än 3 000 km från det ursprungliga sökområdet i Indiska oceanen. Under de följande 18 månaderna hittades sedan fler flygplansdelar på stränder i Madagaskar, Mauritius, Moçambique, Sydafrika och Tanzania.

Av dessa 27 fragment av uppspolade vrakdelar bekräftades tre definitivt som tillhörande MH370. Ytterligare 17 ansågs troligen ha varit en del av flygplanet. Tack vare de platser där delarna hittades kunde utredarna begränsa sökandet till områden i Indiska oceanen – närmare bestämt de områden från vilka det skulle vara tänkbart att vrakdelar hade spolats upp på Afrikas stränder.

Efter tre år av utredningsarbete som omfattade mer än 64 000 kvadratkilometer avbröts sökandet efter MH370 i januari 2017. Och även om ett amerikanskt företag vid namn Ocean Infinity fortsatte att leta efter det försvunna flygplanet fram till maj 2017, visade sig även dess undersökningar vara resultatlösa.

År 2017 gjorde därför MH370 Tripartite Joint Communiqué ett uttalande om att sökandet efter det försvunna planet hade upphört. Detta meddelande löd: "Trots alla ansträngningar med hjälp av den bästa tillgängliga vetenskapen [och] banbrytande teknik samt modellering och råd från högt kvalificerade yrkesmän som är de bästa inom sitt område har sökandet tyvärr inte kunnat lokalisera flygplanet. Följaktligen har undervattenssökningen efter MH370 avbrutits."

Jakten på det försvunna flygplanet har dock inte varit helt fruktlös. Även om utredningen tragiskt nog inte lyckades ge svar till de familjer som hade nära och kära ombord på det dödsdömda planet, gav den en viss insikt om vad som lurar under Indiska oceanen. Och några av de upptäckter som gjorts har visat sig vara ganska fantastiska.

Som en del av sökandet efter MH370 har ett team av australiensiska utredare gjort en rad komplicerade kartor över botten av Indiska oceanen. Och även om de detaljerade graferna inte ledde till den framgångsrika upptäckten av det försvunna flygplanet har de gjort det möjligt för oss att se djupet i den enorma vattenmassan.

Ja, dessa kartor offentliggjordes i juli 2017 – sex månader efter att det officiella sökandet efter MH370 avbröts. Och de har avslöjat de hisnande landskap som ligger dolda under vågorna i en avlägsen region i Indiska oceanen – ett område där flygplanet tros ha försvunnit.

Det australiska teamets sökning genomfördes i två faser. Inledningsvis mätte man vattnets djup för att få en heltäckande bild av havsbottnen, och forskarna kunde till och med använda sonarteknik för att urskilja olika typer av sediment där nere. Under processen pekade gruppen också ut ovanliga egenskaper under ytan som skulle behöva undersökas ytterligare.

Den första fasen av den australiensiska sökningen användes sedan som underlag för den andra fasen: en ubåtsundersökning av havsbotten. För detta använde utredarna sofistikerad sonarteknik som var fäst vid undervattensrobotar för att skapa högupplösta kartor över det subakvatiska landskapet.

Även om det australiensiska teamet inte hittade MH370, upptäckte de sjunkna fartyg, havsdalar och undervattensberg. Och deras detaljerade kartor har dokumenterat undervattensvärlden med utomordentlig precision, vilket gör att de data som producerats kan vara ovärderliga för vår framtida förståelse av Indiska oceanens djup.

Bland de upptäckter som forskarna gjorde fanns en stor vulkanisk sprickdal, och det fanns också undervattensberg som är högre än Mount Everest. De kartor som blev resultatet täcker nästan 80 000 kvadratkilometer utanför Australiens västkust, vilket innebär att projektet är en av de mest omfattande undersökningarna i sitt slag i mänsklighetens historia.

För närvarande är planetens djupaste hav i stort sett inte kartlagda alls, och mindre än en femtedel av deras vatten har kartlagts på samma sätt som de grupper som letar efter det försvunna MH370-planet. Innan dessa undersökningar ägde rum var vår kunskap om sökområdet i Indiska oceanen hämtad från satellitdata, som endast kunde ge lågupplösta kartor över havsbotten.

Det avlägsna läget för MH370-sökområdet gjorde också de nya kartorna speciella, eftersom det område som de dokumenterar ligger mer än 1 600 kilometer från den västaustraliska staden Perth. Eftersom det kan ta nästan en vecka för fartyg att resa till det avlägsna området kan det ha visat sig vara alltför arbetsintensivt att kartlägga havet där under mindre brådskande omständigheter.

Eftersom de nya kartorna över Indiska oceanen ger en djupgående bild av ett outforskat vattenområde kan de dessutom förse både forskare och fiskare med ovärderlig information om området. Dokumenten skulle också kunna hjälpa forskare att studera tsunamis i regionen, eftersom undervattensbergen hjälper till att absorbera den destruktiva energin från dessa fenomen.

2017 förklarade Charitha Pattiaratchi, professor i kustoceanografi vid University of Western Australia, för Reuters varför kartorna kan vara användbara för trålare. Han sade: "Där finns platser för undervattensberg som kommer att locka många internationella djuphavsfiskare till området".

En av de platser som för första gången undersöktes i detalj under jakten på MH370 var Broken Ridge – en 1200 kilometer lång oceanisk platå. Man tror att den skapades när Australien bröt sig loss från Antarktis under juraperioden. Havsbotten vid Broken Ridge är mer än 40 miljoner år gammal och anses därför vara den tidigaste i sitt slag som har bildats inom gränserna för MH370:s sökområde.

Den yngsta havsbottnen hittades däremot vid Diamantina Escarpment. Detta ansågs ha skapats som ett resultat av "spridning av havsbotten" – en följd av förskjutningar av tektoniska plattor. Men skillnaderna i havsbotten berodde inte bara på ålder utan också på topografi. Detta gör sökområdet för MH370 mycket komplext.

Stuart Minchin är chef för Geoscience Australias miljöavdelning. När han kommenterade betydelsen av de nya uppgifterna sa han till Daily Mail: "Det uppskattas att endast 10 till 15 procent av världens hav har undersökts med den typ av teknik som användes i sökandet efter MH370, vilket gör denna avlägsna del av Indiska oceanen till en av planetens mest noggrant kartlagda djuphavsregioner."

Även om MH370:s öde fortfarande är ett av de största och mest tragiska flygmysterierna som världen någonsin har sett, ledde sökandet efter flygplanet till några värdefulla upptäckter. Och utredningarna kan fortsätta i framtiden om nya bevis framkommer. År 2017 antyddes detta i MH370 Tripartite Joint Communiqué, där det stod: "Vi förblir hoppfulla om att ny information kommer att komma fram och att flygplanet någon gång i framtiden kommer att lokaliseras".